Idag lät tvättmaskinen lite sjuk, och eftersom det avslöjande nog var vid i- och urpumpning av vattnet var det inte så svårt att räkna ut var felet låg. Tvättmaskinen är av samma märke och nästan samma modell som den vi hade i Borås, vilket betyder att jag inte kände att jag behövde tillkalla reparatör eller ens hyresvärd.
Alltså, jag skruvade upp luckan för att rensa pumpen. Det visade sig att just denna tvättmaskin hade ett utdragbart plastgaller format som ett halvt rör, avsett att samla upp sådant som inte hörde hemma i ledningarna. Med tanke på hur det såg ut är det ett under att det över huvud taget gått att tvätta.
Efter mycket lirkande (och en snabb titt i manualen för att försäkra mig om att det verkligen skulle gå att dra ut helt) lyckades jag få loss gallret. Vid det här laget hade de fem minuter jag trott att alltihop skulle ta för länge sedan passerat.
När gallret väl var ute kunde jag konstatera följande: den som bodde här före mig hade uppenbarligen en förkärlek för hårnålar – men i håret kan de inte ha suttit särskilt ofta. Jag plockade bort två ur silen idag och har redan tidigare plockat ur tre ur själva tvättmaskinen. Jag fick också en stark misstanke om att detta galler inte rensats under tvättmaskinens livstid.
Det sista, envisa klägget motstod alla mina försök att med hjälp av fingrar och hårnålar avlägsna det. Till slut var jag tvungen att acceptera att det enda som skulle hjälpa vore att skölja gallret. Problemet var bara att då skulle klägget hamna i ett annat avlopp, i det här fallet i min dusch och där har det ju redan varit stopp en gång.
Nåja, för att korta av denna oändliga historia sammanfattar jag det hela med att jag med mycket möda och stort besvär – och hushållspapper – lyckades fånga upp det mesta av klägget utan att det hamnade i duschavloppet. Och sedan hade jag en påse med ungefär ett hekto grå gegga att ta med mig upp ur källaren och kasta.
Efter denna sedelärande historia kan ni själva få gissa hur inläggets titel ska avslutas.