Väntar i mitt vita vinterland

Idag känns det som att jag bara väntar på att klockan ska gå. Jag har planerat att ge mig av hemifrån så att jag hinner till stationen i god tid, men trots det så blir det ju aldrig tid att gå!

Allt är packat, här är städat och diskat, jag har ätit, dragit ur sladdar och gått bort med återvinningen. Nu väntar jag bara otåligt på att klockan ska bli lite mer. Tur att datorn är en sådan effektiv tidsätare.

Jag har kollat på SJ:s hemsida och de har i skrivande stund inte bestämt sig för att ställa in något av mina tåg, trots mycket prat om att de skulle ställa in massa avgångar i jul. Fast det är ju de oplanerade stoppen som blir värst förstås.

Snö, snö, snö!

Jag måste säga att jag är grymt imponerad av snöröjningen i den här stan – snöröjningen av cykelbanor alltså. Igår tror jag att det kom någon decimeter snö i timman och ändå var de större cykelbanorna fullt framkomliga. Det märks att detta är en cykelstad när det får så hög prioritet.

Det snöar fortfarande ganska mycket, så idag kommer jag inte att ta cykeln. Visserligen är de stora cykelbanorna väl plogade, men här inne i själva villaområdet är det helt omöjligt att köra, likaså på andra lite mindre vägar. Det är den sämsta sortens snö för cykling också, tung kramsnö som ger moddiga vägar.

Igår hade vi språkvetarmiddag på en av nationerna som en liten julavslutning. Lyckligtvis slapp vi äta julbord. Maten var jättegod, men det tog fruktansvärt lång tid att få den och lite snålt tilltagna portioner var det också. Fast å andra sidan var det ju extremt billigt för en trerättersmeny så lite får man tåla.

I tisdags var det förresten julavslutning på kören. Det hela var hemskt trevligt. Vi började med ett kortare rep och sedan åt vi pepparkakor, clementiner och saffranskaka och sjöng diverse sånger ur vår repertoar.

Nästan alla julkort är skickade och nästan alla julklappar köpta. Det betyder att jag egentligen har tid att plugga hela helgen, men frågan är hur stor sannolikhet det är för att det ska hända.

Nu ska jag sticka ner till stan – till fots – och se om jag kan köpa den där sista julklappen.

Något att reta sig på

Varför kan folk inte komma i tid? Folk dräller in lite hur som på föreläsningarna. Jag kan förstå att någon per föreläsning kommer lite sent på grund av försenade tåg, försvunna nycklar eller vad sjutton som helst, men på morgonföreläsningen idag så var det minst 6-8 stycken som drällde in sådär några minuter för sent.

Även om de flesta smyger in hyfsat tyst så är det störande, för man märker hela tiden när dörren öppnas och sedan låter det när de sätter sig, tar av sig jackorna och fäller upp borden. Stackars föreläsare! Jag skulle blivit galen.

På eftermiddagsföreläsningen verkade det först som att det skulle bli bättre, men det var ändå ganska många som kom sent.

Det hela stör mig. Det är ganska respektlöst att gång på gång komma insläntrande fem minuter för sent, särskilt med tanke på att vi har akademisk kvart och föreläsningen ändå börjar en kvart senare än det står på schemat.

Ingen omtenta för mig!

Jag har just varit och hämtat tentan på Världens språk, som äntligen har blivit rättad, och som rubriken anger så slipper jag göra omtenta! Tjohoo! Jag trodde nog att jag skulle ha klarat den, men ville inte ta ut något i förskott. Fast med tanke på poängen hade jag inte behövt oroa mig. När ska jag lära mig?

Idag har vi ingen undervisning så jag cyklade ut till Engelska parken bara för att hämta tentan. När jag kom tillbaka blev min hyresvärd, som stod utanför huset, jätteglad för han hade just upptäckt att han inte hade med sig nyckeln till ytterdörren (det är inte samma som till dörrarna inne i huset). Tur att jag inte bestämde mig för att sitta på universitetet och plugga en stund.

Adventskonserten igår gick jättebra. Jag tror att vi lät bra för vi fick spontanapplåder. Manskören, som sjöng före oss och är mycket bättre, fick inga applåder, antagligen för att vi var i en kyrka. Sedan kan det ju ha bidragit att blandade kören sjunger lite mer vanliga och lättillgängliga låtar. Det är inte så finkulturfint och… jag vill säga pretentiöst, men det låter elakare än jag menar.

Idag ska jag försöka plugga lite, innan jag träffar några klasskompisar för en kombinerad bokcirkel och syjunta. Jag ska försöka att inte plocka upp stickningen här hemma först, för då får jag inget annat gjort. Jag hade nog lite stickabstinens.

Idag tänker jag äntligen gå och träna igen. Jag har haft småförkylningar av och till och tänkt att det nog är bäst att låta bli, men nu känns det okej. Det ska bli skönt att komma igång igen, men antagligen kommer jag att känna ett visst motstånd mot att släpa mig ut i mörkret och minusgraderna i kväll för att cykla dit. Tur att det är ett bokat pass så att jag inte kan slingra mig.

Stressigt

Som jag skrev för några dagar sedan så är det extremt stressigt nu. Vanligtvis är man glad när en kurs har mycket undervisning, men som det är nu är det flera av oss som frågar oss hur vi ska hinna plugga något när vi måste vara på föreläsningar hela tiden. Det har naturligtvis att göra med det pressade schemat. Till första gruppövningstillfället skulle vi ha läst ungefär 200 sidor i första kursboken. Problemet var bara att det visste vi ju inte förrän dagen innan, så nu är jag redan ohjälpligt efter.

Idag är det gruppövning två och jag har läst det mesta av det jag skulle läsa för att förbereda mig inför det. Efter övningen ska gruppen försöka göra färdigt det lilla grupparbetet som ska redovisas på måndag.

På lördag hinner jag inte plugga något vidare, för då lovade jag i ett svagt ögonblick att jobba på nationens fika (dvs. jobba i princip gratis en hel dag). Jag skulle sagt att jag inte hann, men de lät så hemskt desperata och hade inte lyckats få några napp på den väldigt långa listan av möjliga kandidater. Och det är ju ganska kul att vara där också.

På söndag är det extrainsatt körrep inför adventskonserten på tisdag. På tisdag är jag dessutom en av dem som ska ha med fikat att ha efter konserten. Det ska bli spännande att se hur det går att baka i det lilla, lilla pentryt med den lilla, lilla ugnen.

Trots att jag ibland klagat på att man aldrig få vara med i några luciatåg när man är så gammal som jag så tänkte jag inte skriva upp mig för att vara med på körens lussesjungningar. Jag hinner inte! Inte behöver jag känna mig skyldig om jag låter bli heller, för det är många nog som skrivit upp sig, till skillnad från i lördags när vi var runt nio från en fyrtiopersonerskör.

Ska jag skriva om något annat än stress? Härom dagen var jag hos polisen och beställde ett nytt pass. Jag har inte planerat någon särskild resa, men den dumma schemaplaneringen i januari gjorde att jag började fundera på en restresa (om jag hittar något extremt billigt). I vilket fall så är det bra att ha ett, om inte annat för att det blir så besvärligt om man tappar körkortet och inte har någon legitimation alls. Det tog bara två dagar att få det, för övrigt.

Det är inte utan att man känner sig lite misstänkt med de nya passreglerna med fingeravtryck och biometri och allt vad det heter. Det känns onekligen som att myndighterna tänker: ”Du har visserligen inte gjort något än, men…”

Nej, tillbaka till studierna!