Bibliotek och löpsedlar

Eftersom det är fredag idag har jag inte haft någon undervisning, men jag cyklade som vanligt ut till universitetet för att få något gjort. Att plugga på institutionsbiblioteket är helt fantastiskt. Man vet att man varit koncentrerad när man tittar på klockan för första gången efter två och en halv timma och blir jätteförvånad över att klockan är så mycket.

Idag hade jag tänkt att jag skulle sitta tills jag blev för hungrig och sedan sluta för dagen, men så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog med mig lunch så att jag hade kunnat sitta en stund till. Som sagt är biblioteket (Karin Boye) även i vanliga fall perfekt att plugga i – men biblioteket på fredag eftermiddag är något alldeles extra.

På vägen hem cyklade jag in till centrum och köpte självhäftande bokplast och sedan till stadsbiblioteket för att hämta boken jag beställt innan jag fortsatte till affären. Väl hemma igen upptäckte jag att jag tappat den knapp som lossnat från jackan tidigare och som jag varit extremt noga med att hålla reda på. Jag övervägde att åka tillbaka och leta, eftersom det fanns ett begränsat antal ställen att leta på (alla ställen där jag tagit upp cykelnyckeln ur fickan), men var för hungrig.

Efter en liten lunchpaus på någon timma kände jag att jag orkade ta en snabbtur in till centrum ändå, trots små chanser att hitta knappen. Jag hade inte kommit mer än till första trafikljuset innan jag upptäckte att den lyckats haka sig fast i en tråd på fickan och alltså inte alls var försvunnen.

När jag ändå gjort mig besväret att ge mig ut igen kändes det fånigt att vända, så jag tog en vända till Myrorna, där jag nästan köpte en snygg tröja. Tyvärr var den inte riktigt i min färg.

P.S. Ojdå, jag glömde ju skriva om löpsedeln! När jag var på väg hem såg jag en löpsedel där det stod ”Här gömmer sig Mubarak” och jag reflekterade över vilken väldigt märklig sak det var att skriva. Om våra svenska kvällstidningar vet var han finns så kan han väl inte vara så väldigt gömd?

Fungera då!

Jag blir galen! Mitt mobila bredband har uppfört sig knasigt de senaste dagarna. Kanske har jag blivit bortskämd med att det alltid har funkat på maxhastighet, men som det är nu så fungerar det ju knappt alls. Det går nästan inte att ladda en hemsida ens, och Skype är inte att tänka på. Enligt leverantörens driftinformation finns inga störningar i mitt område. Jag antar att jag får kontakta dem om det fortsätter så här.

Snö!

Jag är inte den som tackar nej till mer vinter, men förvånad blev jag ändå när jag kom ut från biblioteket vid femtiden idag. Då hade jag varit inne på universitetet sedan tio och hade visserligen sett att det snöade, men inte hur mycket. Och snön fortsätter att falla…

Den enda invändning jag har är att det nu blir mycket svårare att cykla igen.

Uppdatering

Efter önskemål skriver jag nu en liten statusuppdatering.

Läget är egentligen oförändrat. Här är det tyska för hela slanten. Det går framåt, men lätt går det inte. Särskilt är allt som har att göra med talad tyska extremt krångligt för mig. Min hjärna vill helt enkelt inte plocka fram orden jag behöver, även om de minsann hoppar fram snabbt om jag chattar på tyska.

Lektionsschemat är långt ifrån idealiskt för alla som fungerar bäst tidigt på dagen. All undervisning (med undantag för den muntliga språkfärdigheten) är på eftermiddagen. Igår började vi halv tre och slutade kvart i sex. Jag försöker att åka och sätta mig på biblioteket på förmiddagarna, för annars försvinner de bara på något mystiskt vis utan att jag fått något gjort. På läsplatserna på biblioteket är det dock extremt lätt att koncentrera sig.

På eftermiddagarna är jag sällan effektiv så det är bäst att få så mycket pluggande som möjligt gjort före undervisningen. Problemet är bara att schemat har gjort mig lite slapp. Varför ställa klockan och gå upp tidigt om föreläsningarna börjar halv tre? Alltså sover jag längre och längre. Enda fördelen med det är att jag kan vara uppe senare, vilket är bra eftersom min tyske vän bara verkar ha tid att prata sent på kvällarna.

Vid sidan om studierna händer inte så mycket. Jag är fortfarande med i kören, men det är allt. Faktum är att det just nu saknas lite balans. Det är för mycket pluggande och lite för lite av allt annat. Till och med träningen har försvunnit eftersom jag är förkyld just nu. Dessutom vägrar alla mina vänner i Borås att skaffa Skype så att jag har råd att ringa till dem… ;-)

Okej, nu måste jag faktiskt åka ut till biblioteket. Jag borde varit där redan.

Ständigt denna tyska

Åh hu! De första två veckorna har inte precis fått mig att lugna ner mig. Mitt huvud snurrar av all denna tyska. Vi läser alla delkurser samtidigt (utom uttalet), vilket betyder att man samtidigt ska hinna med grammatik, fonetik, skriftlig språkfärdighet, muntlig språkfärdighet och en hel tysk roman per vecka, som man dessutom måste kunna diskutera – på tyska. Jag som inte ens kan diskutera litteratur på svenska…

På kvällarna har jag inte heller fått någon frid från tyskan, eftersom min nye tyske brevvän (ja, det började så i alla fall) ringer på Skype och envisas med att jag ska prata tyska. Detta leder till intressanta ”samtal” som till 90 % består av tystnad och i övrigt yttranden som en treåring skulle skämmas över. Nåja, det är säkert nyttigt.

Kulturchock

Igår hade vi första grammatiklektionen. Det kändes helt okej. Där har jag åtminstone en fördel av att ha läst grammatik innan. Skillnad var det idag på realian, där vi faktiskt hade en lärare som pratade tyska och ville att vi skulle försöka göra det också.

Att gå över till undervisning i ett särskilt språk blev lite av en kulturchock (dock ingen allvarlig sådan). Nästan hela förra terminen tillbringades med lingvister som föreläsare. Detta är ett godmodigt släkte som lever i fullständig övertygelse om att värderande ord som ”bra” och ”dåligt” eller ”rätt” och ”fel” saknar användbarhet när man talar om språk, och att det som modersmålstalare säger (utan att åhöraren tycker att de pratar konstigt) måste vara en naturlig del av språket. Så lät det inte på grammatikundervisningen i tyska. Där var det minsann så att idag säger många tyska ungdomar si eller så och det kan man inte acceptera. Det är fel och fult. Fast som utlänning kan det ju vara bra att få lite pekpinnar.

Det slog mig just att jag saknar lingvistiken. Jag kanske borde valt det istället för tyska? Fast då begränsar man väl jobbmöjligheterna ännu mer.

P.S. Det är helt otroligt kallt ute. Termometern visar visserligen bara -4, men vinden är riktigt brutal. Så mycket har jag nog inte frusit på hela vintern.

Om bara alla var som jag…

Idag lät tvättmaskinen lite sjuk, och eftersom det avslöjande nog var vid i- och urpumpning av vattnet var det inte så svårt att räkna ut var felet låg. Tvättmaskinen är av samma märke och nästan samma modell som den vi hade i Borås, vilket betyder att jag inte kände att jag behövde tillkalla reparatör eller ens hyresvärd.

Alltså, jag skruvade upp luckan för att rensa pumpen. Det visade sig att just denna tvättmaskin hade ett utdragbart plastgaller format som ett halvt rör, avsett att samla upp sådant som inte hörde hemma i ledningarna. Med tanke på hur det såg ut är det ett under att det över huvud taget gått att tvätta.

Efter mycket lirkande (och en snabb titt i manualen för att försäkra mig om att det verkligen skulle gå att dra ut helt) lyckades jag få loss gallret. Vid det här laget hade de fem minuter jag trott att alltihop skulle ta för länge sedan passerat.

När gallret väl var ute kunde jag konstatera följande: den som bodde här före mig hade uppenbarligen en förkärlek för hårnålar – men i håret kan de inte ha suttit särskilt ofta. Jag plockade bort två ur silen idag och har redan tidigare plockat ur tre ur själva tvättmaskinen. Jag fick också en stark misstanke om att detta galler inte rensats under tvättmaskinens livstid.

Det sista, envisa klägget motstod alla mina försök att med hjälp av fingrar och hårnålar avlägsna det. Till slut var jag tvungen att acceptera att det enda som skulle hjälpa vore att skölja gallret. Problemet var bara att då skulle klägget hamna i ett annat avlopp, i det här fallet i min dusch och där har det ju redan varit stopp en gång.

Nåja, för att korta av denna oändliga historia sammanfattar jag det hela med att jag med mycket möda och stort besvär – och hushållspapper – lyckades fånga upp det mesta av klägget utan att det hamnade i duschavloppet. Och sedan hade jag en påse med ungefär ett hekto grå gegga att ta med mig upp ur källaren och kasta.

Efter denna sedelärande historia kan ni själva få gissa hur inläggets titel ska avslutas.

Första vurpan

Idag körde jag omkull med cykeln för första gången, men ni behöver inte bli oroliga – jag slog mig inte alls. Det enda som gick sönder var den fasta baklyktan på cykeln, och det var ju ingen större förlust eftersom den ändå inte fungerade.

Jag har inte upptäckt att det gör ont någonstans, om det inte döljs väl av träningsvärken efter onsdagens Friskispass. Enda synliga skadan är ett litet skrubbsår på armen (jag är fascinerad av att man kan få sådana utan att kläderna går sönder) som jag inte upptäckte först eftersom det inte känns. Inte ens om man petar på det. Värre var att jag hade helt nytvättade jeans på mig och att det nu är oundvikligt att tvätta jackan.

Vad som egentligen hände är lite oklart. Antagligen hamnade jag på en av de där kanterna där det finns en grop i det tjocka, hårt packade snö- och istäcket. Cykeln for iväg i alla fall, extremt hastigt och helt utan förvarning. Min redan tidigare dokumenterade hoppa-av-cykeln-reflex tog över och hade det inte varit så halt så hade antagligen bara cykeln ramlat och inte jag. Som det var nu såg det antagligen hemskt roligt ut i och med att jag nästan sprang några meter innan jag ramlade omkull, en bra bit från cykeln.

Nej, nej, ingen panik sa jag ju! Det är aldrig någon trafik på den där vägsnutten. Det är en av anledningarna till att jag har valt att cykla just där.

Smutsigt värre

JAAAA!

Jag går in och kollar ungefär en gång var tredje minut på studentportalen för att se att jag verkligen inte har läst fel. Jag klarade tentan! Alla kurser från förra terminen är nu helt klara. Inga omtentor att plugga till, inga projektarbeten kvar att lämna in och ingen risk att få problem med CSN. Härligt!

Detta betyder att jag kan ägna all min energi åt tyskan, vilket lär behövas. Vad tänkte jag egentligen? Det är ju åratal sedan jag läste tyska senast.

Jag gissar att jag kan klara några av de mer teoretiska kurserna, grammatiken och fonetiken till exempel, kanske realian också, men alla kurser som har med språkfärdighet att göra lär bli svåra.

Vi fick litteraturlistan igår, både den allmänna och den som gällde litteraturkursen. En sådär sex romaner stod på den. Riktiga romaner alltså, inga förenklade versioner. Ugh! Fast om jag klarar att läsa dem blir jag väldigt stolt.

Idag ska jag till kören för första gången på terminen. Det var smygstart förra veckan, men då var jag fortfarande kvar i Borås så jag får starta idag.

P.S. Jag har ju glömt att säga att när jag åkte hem i lördags var det inte en enda försening. Inga lokfel, signalfel, växelfel eller tågfel, inga långsammare tåg framför på spåret och inga trasiga tåg som drällde på spåren. Fantastiskt!