Idag körde jag omkull med cykeln för första gången, men ni behöver inte bli oroliga – jag slog mig inte alls. Det enda som gick sönder var den fasta baklyktan på cykeln, och det var ju ingen större förlust eftersom den ändå inte fungerade.
Jag har inte upptäckt att det gör ont någonstans, om det inte döljs väl av träningsvärken efter onsdagens Friskispass. Enda synliga skadan är ett litet skrubbsår på armen (jag är fascinerad av att man kan få sådana utan att kläderna går sönder) som jag inte upptäckte först eftersom det inte känns. Inte ens om man petar på det. Värre var att jag hade helt nytvättade jeans på mig och att det nu är oundvikligt att tvätta jackan.
Vad som egentligen hände är lite oklart. Antagligen hamnade jag på en av de där kanterna där det finns en grop i det tjocka, hårt packade snö- och istäcket. Cykeln for iväg i alla fall, extremt hastigt och helt utan förvarning. Min redan tidigare dokumenterade hoppa-av-cykeln-reflex tog över och hade det inte varit så halt så hade antagligen bara cykeln ramlat och inte jag. Som det var nu såg det antagligen hemskt roligt ut i och med att jag nästan sprang några meter innan jag ramlade omkull, en bra bit från cykeln.
Nej, nej, ingen panik sa jag ju! Det är aldrig någon trafik på den där vägsnutten. Det är en av anledningarna till att jag har valt att cykla just där.
