Sista natten hemma

Nu är det dags. I morgon tar jag mina väskor med det viktigaste och åker iväg till Uppsala, iväg från den deprimerande labyrinten av lådor, påsar och högar med mer eller mindre sorterade prylar. Just idag ska jag försöka att inte tänka på att jag snart måste åka hem igen och ta tag i det där som jag inte hunnit med än.

Som vanligt hann jag inte hälften så mycket som jag trodde att jag skulle idag, trots den tidiga starten. Man får hoppas att de potentiella hyresgäster som lägenheten ska visas för har bra fantasi och kan föreställa sig hur det ser ut när det inte är extremt rörigt och dammigt. Själv har jag bara lust att vända och gå igen när jag kommer in genom dörren.

För ett par timmar sedan var min mamma här och hämtade lite saker. Hon frågade om jag var nervös och jag var förvånad över att svaret var nej. I fredags var jag nervös, men idag är jag bara trött – riktigt trött. Det faktum att jag bara sov fem timmar mellan lördag och söndag kan ha spelat in, liksom mina 105 km på cykel igår, följt av blodgivning idag, fast mest handlar det nog om det eviga packandet de senaste veckorna.

Egentligen borde jag väl skriva något om hur det var att sluta på jobbet (jag trodde inte att jag skulle gråta, men det gjorde jag), men jag är för trött idag.